Jullan brukar inte hålla med mig när jag pratar om att vi lever i ett klassamhälle. Men titta då på Stockholmskartan så ser du vilka som bor var, hävdar jag envist som den gubb-besserwisser jag är.
I min skalle har en idé tagit form. Folk pratar hur ogenerat som helst på T-banor och Bussar. Högt och ljudligt delar de med sig av sina ibland riktigt förtroliga samtal. Min tanke är att resa omkring och spela in. Fånga röster och sila fram en bild av samtiden.
Jullan är min ledsagare och vi kliver på T-banan i Gamla Stan och reser mot Ropsten och vidare med Lidingötåget.
Experimentet går väl sådär för när människor ser min mikrofon sluter de sig som musslor. Vid Östermalmstorg är det vare sig på- eller avstigning för det har just varit ett rån på Engelbrektsgatan och perrongen är full av poliser. Jullan får nyhetsflashar på sin iPhone. Skott har avlossats. Tåget kränger vidare genom den vardagsdramatiska storstadsverkligheten.
I Ropsten byter vi till Lidingötåget. Jullan säger att det är som att kliva in i en ombonad biosalong. Röd plysch, träpaneler och stora snälla damer i vinterkappor. Här slutar min eventuella anonymitet. Jag känner mig som Musse Pigg. Tanterna kurrar som rara Ugglor, tackar mig för fina radio- och TV-program och tåget låter så mycket att jag stänger av inspelningsmojängen och bara sitter och njuter av resan.
Här finns inga lömska rånare och allt är tryggt som en nybakad sockerkaka.
Vi sitter en stund på en brygga vid Gåshaga längst ute på Lidingö. Allt är stilla och ändå är det bara ett par kilometer till skottlossning och skurkjakter.
Om inte denna lilla utflykt är en klassresa är jag Jultomten.
Jag gillar idén, men varför inte bara memorera det avlyssnade samtalet?
Jag har då och då återgett tjuvlyssnade samtal i min blogg just för att dom varit så bra och värda att återge.
Over and out
Hej Leo!
Tja, det där med att spela in. Det är väl en slags yrkessjukdom och jag tänkte mig det färdiga resultatet som små ljudtårtor att placera i något program. Huruvida det är juridiskt korrekt håller vi på att undersöka.
Och: Har du en blogg?!! Den måste du lämna adressen till!
Jag gillar ljudtårtor. 🙂
Och; Det är bara att klicka på mitt namn här så kommer man automatiskt till min blogg. Annars är adressen leoscookie.wordpress.com.
Idén är jättebra tycker jag, trodde först du skulle spela in i hemlighet men så ska man kanske inte göra:-).