Nilsson är en lustig Skåning. Uppfödd som han är i det plattaste av landskap störtar han oförväget rätt ned för Renfjället så snön står som måsvingar efter hans slalomskidor. När jag ber honom att åkledsaga mig i längdspåret börjar han darra av skräck. Slät skidterräng gör honom nervös men han axlar sin uppgift med stort allvar. Flåsande lubbar han, utan egna skidor, bredvid mig i spåret. Han berättar mycket kompetent, som den journalist han är, om markförhållandena framför oss. Allt medan vi skvallrar om kollegor på radion. Det är kul och det trots att det mer regnar än snöar. Nilsson är mycket lättad när vi återvänder helskinnade till hotellet och jag tackar för turen och försäkrar att han nu utan att göra våld på sanningen kan skriva in ”Erfaren skidledsagare” i sitt CV.
Om kvällen sitter vi bänkade vid inbakad Lax eller om det nu är Lammfilé i motljus. Finmatsrätterna tenderar att blandas ihop till en exklusiv röra. Jullan och jag nafsar därför på Grevens mat. Han äter från barnmenyn och skottar oblygt in berg av Hamburgare och Pommes Frites.
Dagen därpå, alltså idag, går jag med Greven in till Amanda på Skidshopen. Nu är det hans tur att ledsaga sin pappa och han behöver längdåkarutrustning.
Först är Greven en smula ungdomstrött vid tanken på detta rätt yxiga sätt att för egen kraft och utan hjälp av lift förflytta sig i landskapet men rätt snart blir han istället rent av ungdomsentusiastisk och visar sig bli en hängiven åkledsagare.
Endast en gång under den3 kmlånga åkturen avviker jag från spåret, sprutar rätt ut i geografin och borrar ned mig i lössnön. Greven skrattar gott.
Sjöblöta inifrån och ut återvänder vi till Hotellet. Vi är helt överens om att detta är en mycket fin dag.
