Ett halvgammalt barn tränar ”Für Elise” på ett ostämt piano. Pingisrummet luktar pjäxa och från badavdelningen stiger en svag klordoft. Det mesta är sig likt på Köja Fjällhotell i Edsåsdalen.
Pigga barnfamiljer vallar sina barn likt tålmodiga herdar. Men var är Christer?, matsalens odiskutable dammagnet och de dukade bordens Clark Gable? Och Gävledamerna, vart tog de vägen? Anne tuffar dock på som en bogserbåt. I handen ständigt ett glas och på släptåg hela sin spräckliga familjestam.
Renfilé med potatiskaka och en besynnerlig picklesliknande gegga av kantareller och hjortron. Lokalt ska det vara och det till den grad att sorbéten till efterrätt smakar Västerbotten. Faktiskt väldigt gott.
Naturen bjuder på snöbakelser när Jullan och jag far iväg på en 10 km lång tur .Kommer man utanför spåret, vilket händer, sjunker man ned i mer än än meter fluffmjuk snö.
En gubbe kör in i mig så det gnisslar i skidor och stavar (om man ska vara petig är det jag som kör in i honom) och när han reser sig för att leverera en utskällning säger Jullan förklarande med sin bästa skolfrökenröst:
”Han är Blind.”
Gubben rullar sig då i snön, borstar av sig och försvinner i en skur av ursäkter bland granarna.
Vi kör nog lite vilse för efter långt om länge utbrister Jullan:
”Vad tyst det är, och, det börjar mörkna….”
Jag känner vargar yla och gnaga på mina ben men plötsligt säger hon att hon ser Hotellet. Härligt sportlovssvettig och en dubbel Espresso och småprat med Ragnar och Amanda i baren. Greven uppger att han är så hungrig att han håller på att dö en kvalfylld svältdöd. Han blir inte mätt av våra berättelser från den strapatsfyllda skidturen och snart sitter vi bänkade vid Röding med Spenattimbal och Messmörssås.
Klicka på bilderna
Vilken underbar skildring av en ganska vanlig dag. 🙂
Ni har det mysigt i alla fall:-)