”Fy Farao, vad det är fin utsikt här med ljusen från stan, isröken och en rosa himmel” säger Jullan med full övertygelse. Jag som trodde att ungdomen nu för tiden ger blanka fan i utsikter. Ack, vad är en hänförande vy mot att bli retweetad?
”Ställ dig så tar jag en bild med dig och bakgrunden” föreslår jag.
”Men” säger Jullan men finner sig snabbt. Hon ger mig kameran, visar hur jag ska stå och hur jag ska trycka. Efter att ha bränt iväg en serie bilder på hennes skor, en irrelevant papperskorg och lite annat ingenting sitter bilden som den ska. Blinda kan plåta. Jesus gick på vatten och Nordkoreas nyligen avlidna diktator gjorde 11 ” Hole in one” på sin första golfrunda.
En romantiskt lagd Tysk promenerar förbi. Han vill också bli plåtad med den rosa skymningen som fond. Kanske vill han sända sin f.d. flickvän i Dortmund denna bild och det för att visa att han egentligen har ett hjärta av guld.
Han ger mig sin kamera, ber mig ta en bild och ställer förväntansfull upp sig. Jag orkar inte förklara att jag egentligen är blind och ingen vidare fotograf men Jullan räddar mig, tar hans kamera och knäpper hans drömbild.
För andra natten i rad hostar jag som en hel lungklinik. Hackar, snörvlar och sover inte.
På morgonen sitter jag på Serafen och väntar på att bli uppropad. Det var den här vårdinrättningen, belägen mitt emot Stadshuset, som Landstinget sålde till några läkare för nära 800 000:- Några år senare sålde de stället vidare för 20 miljoner. Nu kommer ingen riktigt ihåg hur det gick till. Ingen vill ta ansvar. Det är hej och hå i marknadskrafternas vilda Västern.
Doktorn, en gubbe i min ålder säger att jag har bronkit. 1 Miljon svenskar beräknas vara smittade. Han skriver ut hostmedicin med en massa trianglar på. Förefaller trygg och munter. Är han en av de där läkarna som tjänat storkovan? Är det tryggheten hos den som har mycket pengar som lyssnar på mina lungor?
Jag struntar dock i att fråga för just då är jag inte journalist utan bara en skruttig hostande och ”förskräckligt Synd-om-Patient”.
Nöjd med att ha fått en diagnos bäddar jag ned mig under dubbla täcken, bullar upp med apelsiner och pluggar in en fantastisk och ytterst rekommendabel bok ”Dagbok i Kilskrift” av Kader Abdulah. I centrum av berättelsen står en dövstum pappa som är en jävel på att laga Persiska mattor. Man får lära sig en massa och förstår plötsligt hur det gick till när Mullorna låg i bakgrunden, gensköt den Iranska revolutionen, utrotade all opposition och byggde en stålhård diktatur. Men boken är allt annat än en torr redogörelse. Det luktar, låter och mandelträden på saffransberget står i blom.
