På slutet satt pappa skapligt alkad i rullstol. Han hade supit bort benen, var pyrande bitter men skrev i ortstidningen en spalt som handlade om fördragsamhet och konsten att njuta av det lilla i tillvaron. Gråsparven på fönsterblecket osv.
När jag i min första bok ”Halli, Hallå – en barndomsskildring” skrev om hur det var att växa upp med en sådan pappa började ytliga bekanta till honom skriva insändare och påstod att han visst var en ytterst respektabel medborgare.
Kan inte sluta tänka på detta och Åsa Mobergs artikel i gårdagens DN. Hon hade inte läst boken ”Felicia försvann” men hade en varm distansvänskap med Anna Wahlgren. Åsa Moberg hade en verklig poäng när hon undrade var papporna var, men om hon själv läst boken hade hon förstått att Barnabokens författarinna var bra på just distansförhållanden men hon behandlade även tillfälliga gäster i hemmet med stor omsorg.
Men: Det är väl en viss skillnad på att vara besökande bekant och på att vara barn och växa upp, varje dag, varje minut, med en person?
Konstigt men möjligen är det så att när andra, vuxna starka personligheter, får sin bild av verkligheten rubbad räknas inte barnens vittnesmål. De är ju bara barn och i berättelsens centrum står här inte endast en rar mor utan en som fött 9 barn.