Efter att i en vecka ensam utkämpat en fruktansvärd envig mot de rasande elementen är jag åter i Stockholm. Kyla som går för långt ger mig ångest. Där går gränsen för min maskulinitet.
I Jokkmokk, när vi bodde där, var husen gjorda för stark kyla men i Hälsingland är husen resultaten av en glädjekalkyl: Jo men så förskräckligt kallt blir det nog inte och om det ändå blir det så klarar vi förhoppningsvis det ändå. Sedan spricker ett rör.
Det är lika förbannat kallt i lägenheten. Börjar misstänka att kylan kommer inifrån. Greven, som inte bryr sig om klassamhället, drar till Östermalm medan vi kollar Melodifestivalen: Anna Book, var är du nu när vi verkligen behöver dig?!
Lyssnar på ”Niceville”av Kathyin Stockett (läst av Anna-Maria Käll) där godmodiga svarta hembiträden uppfostrar sysslolösa vita kärringars ungar. Barn som sedan blir som sina föräldrar. Boken utspelar sig i USA i början på 60-talet och är kanske något slags porr för demokrater och fördomsfria akademiker. Oavsett det är den bra.
H ligger och läser ”Akademikern” medan jag lyssnar på Godmorgon Världen. Mycket skoj om ”Överklass-safari” och att DN-krönikören Bengt Olsson numera pinkar i kors med Göran Hägglund.
”Jasså” säger jag ”Du läser ”Akademikern” du?”.
”Det där speglar bara din känsla av underlägsenhet.”
”Lägg av, jag ska börja på Universitetet.”
”Och: ?”
”Tänker börja med att plugga Kinesiska.”
”Och var ska du bo?”
”Under en buske i en kraftig sovsäck. Tänk dig själv: Blind gamling skyr inga medel för sitt starka bildningssug”
Äntligen kanske jag då får vara med i ”Skavlan”.