Igår när jag kom från gymmet och ett pass med Peter kände jag mig så där oförklarligt lycklig. Lätt. Luften var som lustgas och inga problem någonstans i sikte.
I korsningen Tyska Brinken/Västerlånggatan rådde fullt tumult. Poliser överallt. Uppjagade megafonröster. Det hade, 5 minuter innan jag kom spankulerande med min lilla vardagslycka bubblande i magen,varit ett rån mot en juvelerarbutik. Skottlossning och allt.
Om kvällen. Felix kom in för mellanlandning. Hade samma morgon promenerat i Qatars huvudstad Doha och nu satt han i vårt kök på väg till jobbet på ”Peppes Pizza” i Oslo. Jag lagade en stor kyckling i gryta med champinjoner och paprika. Jullan ringde och sa att Gustaf och hon skulle komma förbi. Plötsligt var köket fullt och den där sköna känslan i magen fortsatte, trots rånet och det besynnerliga vintervädret.
Lördag morgon och utanför i gränden sjunger Veronica Maggio samma textstump gång på gång. De spelar in en video och när jag kliver ut genom porten, på väg för att handla kaffe på 7/11, hör jag regissören ropa:
”Fan! Bryt!”
Jag hade promenerat, allt medan jag behagfullt tände pipan, rätt in i inspelningen. Plötsligt känner jag något mjukt, varmt och väldoftande slå armarna om mig. Hon, för det är en hon, smyger in sin lilla men bestämda kalla näsa i min halslinning, och flämtar:
”Oh Gud, en riktig kar.l” Det är Veronica Maggio.
”Men vad Fan Veronica, vet du vad budgeten ligger på för den här videon? Vi har då fan inte tid för sådant här.” Han tycker mycket om att säga ”Fan” den där regissören men Veronica klamrar sig fast vid mig. Hon lyfter ansiktet från min hals och ropar:
”Du bryr dig bara om pengar! Men en ung kvinnas behov, det skiter du i.”
Hon sänker rösten och frågar tätt intill mitt öra om jag är ensam hemma?
”Tja” mumlar jag ”Greven ligger och sover och min fru är i tvättstugan, men…”
Hon fnittrar fräckt och undrar vad jag har för portkod. Regissören gastar i bakgrunden.
”1472” säger jag för jag kommer inte på något intelligentare. Hon trycker upp porten och drar mig i kavajärmen.
Ingen tänker på mig och på mina behov eller på vad jag vill. Det är så tidstypiskt; Medelålders vita mäns känslor och önskningar står så lågt i kurs att de inte får någon luft. De är bara kattskit.