KÄRLEKENS MUSIK

Det är den musik man hörde när man blev kär som för evigt fastnar. Wienervals, Calle Jularbo, Finsk tradjazz, Punk, Dödsmetall eller Leonard Cohen. Allt som minner om den kärlek man en gång kände förvandlar all annan musik till skval.

Utgick från denna tanke när jag idag i Studio 21 på radiohuset läste/pratade in en betraktelse till ett program med Karin Lönnå i P2. Berättade om när jag hörde ett gräsligt ljud från Grevens rum och förtretad ryckte upp dörren.

Musiken, eller vad man nu ska kalla det, som fyllde hans rum lät som ett gäng neurotiska tandläkarborrar i krig med en hel arg minkfarm på rymmen.

”Vad är det här?! Det låter som några Aphjärnor som fått tag på en leksakssynt på OK-macken.”

”Det är Dubstep.” Greven hade en röst som klart indikerade att han undrade om jag just landat från Mars?

Jag skakade på huvudet och lämnade hans rum och den hemska ”Musiken”. Sedan slog det mig att farsan kom in just på samma sätt när jag satt I MITT RUM, ungefär i Grevens ålder, och lyssnade på The Beatles. Pappa fnös hånfullt och undrade vad det var för aphjärnor jag slösade min tid på istället för att göra läxor. Gud, vad jag hatade honom just då.

För övrigt blev jag riktigt kär allra första gången till ”I was made to love her” med Stevie Wonder. Vi satt på hennes rum och hennes mamma kom in lite generad med ett fat med smörgåsar. Det var tekaka med smör, ost och gurka + en kanna Té. Sedan försvann mamman med ett lågmält fnitter och vi kramades och så lade hon på just den där låten på sin resegrammofon.

Men ”Dubstep”? Nej då har det gått för långt.