Min audionom är mycket rar, och lågmäld, men tack vare de högteknologiska små hörapparater hon förser mig med kan jag höra vad hon säger. Medan hon i sin dator finjusterar några inställningar berömmer jag mojängernas kvalité. Tre gånger hade jag dem på mig när jag simmade i det salta Andamanhavet och två gånger bar jag dem i duschen.
”De har ett skal av något slags Nano-någonting” säger hon och jag begriper utan att förstå. Det är bra grejor som t.o.m. kan stå ut med en klantskalle som inte tar av sig apparaterna innan han kliver i havet.
Hon berättar om sin resa till Kanarieöarna och jag om min till Thailand. Hennes flygresa tog nästan 6 timmar och min tog så gott som 12.
”Barn måste ju också få flyga” säger hon stillsamt. Hon tänker min tanke för vår resa var alltså dubbelt så mycket barnylande lång.
Dagens charterturist är inte ett fyllo som groggar sig från start till landning, sjunger ”temperaturen är hög uti kroppen” och nyper flygvärdinnorna där bak.
Dagens resenärer är antingen lite äldre, välbeställda, rundlagda och försynta. Eller befinner sig i den yngre medelålderns första eller andra familjebildning, är hårt upplånade, vältränade och medför ett par tre gastande barn. Endast de stendöva kan missa deras närvaro.
Min audionom och jag samtalar aningen skuldbelagt om att flyga tillsammans med barnfamiljer. Små barn i ett så begränsat utrymme som i ett flygplan kan göra en galen men den som på något sätt ifrågasätter barns rätt att vara överallt och bete sig hur de vill är inte en fin människa.
Fast skulle inte de med barn kunna sitta samlade längst bak, som rökarna gjorde förr i tiden, med flygvärdinnor som värvats från dagis?
Vilket bra förslag, att samla barnfamiljer i bakre delen av flygplanet … med en ”lektant” kanske … Det
är plågsamt för alla med dessa gastande ungar.