RESA-HEM-ÅNGEST

Solen har ännu inte stigit upp men gryningen anas bakom djungeln. Bilar startar, röster och steg. Dörrar glider upp, någon ropar och där hörs gråt.

När solen kommit upp, men dagen ännu är daggfrisk, ligger alla turister i sina bungalows med avskurna halsar.

Personalen på anläggningen har samlats runt dammen, den med rosa näckrosor, och på stenen i mitten sitter Varanen, iförd en militärgrön keps, och håller tal.

”Det här är början på en lång och ärofylld kamp.” Dess röst är hes och upphetsad.

”Nu har vi tagit falangerna och nu är det dags för hotelldirektören och hans anhang!”

”Flickorna i receptionen då?” undrar en kvinna ur städpersonalen.

Varanen sluter sina ögon och tänker några ögonblick.

”Vi tar de som alltid sitter ute på Facebook när de är sysslolösa.”

”Ja men det gör de ju allihop.”

”Då ryker hela bunten” klipper Varanen av och fortsätter ”Trädgårdschefen, skräddaren och alla andra som kan något går samma väg”. Personalen mumlar och utbyter viskningar. Varanen tar ny sats:

”När vi rensat upp här går vi ut och tar alla som har någon form av utbildning. Tjänstemän, lärare och andra viktigpettrar”

“Dagispersonal?” frågar någon.

”Ajöss med dem också” säger Varanen självgott smackande.

/klipp/

Fritidsresors Lotte Knutsson sitter i en Svensk TV-studio och biter sig i läppen. Programledaren ber henne att kommentera läget.

Hennes blick fladdrar, hon sväljer och öppnar munnen för att säga någonting men inga ord kommer ut. Hon tar en klunk vatten och säger darrigt:

”Jag är ingen politiker” paus ”Men jag tror nog att Thailand är slut som resmål för oöverskådlig framtid.”

/klipp tillbaka till Thailand/

Över hela landet sprider sig upproret. Det soliga och ständigt leende turistparadiset har blivit ett slakthus. Alla dödar alla. Infrastrukturen klappar ihop och alla som har en möjlighet lämnar landet. Det är inte många.

Vaknar ur denna genomläbbiga dröm och finner att H satt AC:n på lägsta möjliga temperatur. Det är som att övernatta på ishotellet i Jukkasjärvi minus renskinn.

Går ut på verandan och röker, funderar och försöker bli kvitt den obehagliga känslan från drömmen. H sover lugnt i sin säng. Hon uppskattar svalka i sovrummet och verkar försjunken i en mycket rofylld vila.

När vi går till frukosten känner jag mig fortfarande kulen. Personalen hälsar som vanligt glatt ”God morgon” men just nu litar jag inte på någon.

Kan detta bero på, förutom ett iskallt sovrum, att vi ska resa hem imorgon och att jag fått en sjudundrande släng av Resa-hem-ångest?