Hänger med en gammal kompis. Han har fått en intervju med Rainer Werner Fassbinder och jag ska bara sitta bredvid och kolla.
Fassbinder är stressad, trummar med fingrarna, han vill väl bara bli klar med intervjun för att kunna gå och dra en lina och sätta igång med nästa film.Min kompis är hopplös, sitter mest och är imponerad av att han är i samma rum som Den Store (fast utan att låtsas om det) och säger saker som:
”Öh” och ”Liksom.”
Sådant kanske fungerar när man intervjuar Pulver för när de inte får några ordentliga frågor blir de nervösa och börjar tokprata.
Fassbinder är inte gjord av den ullen. Intervjusituationen håller på att skita sig fullständigt och jag känner att jag måste gripa in.
Kacklande som en höna börjar jag utan någon speciell vinkel eller inbyggd fråga prisa ”Berlin Alexanderplatz” och Fassbinder ser på mig som vore jag ett svårbehandlat psykfall. Han reser sig och lämnar rummet. Min kompis säger andlöst :
”Vilken skithäftig intervju!”
Vaknar i ett rum på Ko Lanta. AC:n rosslar som en hel TBC-klinik och jag begriper att det var en dröm. Att intervjua Fassbinder är i vilket fall inte lätt. Särskilt som han är död måste han betraktas som ett av de mest svårartade intervjuobjekten.
Frukost på den gemensamma frukostverandan. Omeletten på det här stället är bara den värd en hel hyllningsskrift. Våfflorna med lönnsirap går heller inte av för hackor och det nyrostade kaffet är toppen.
Det som inte är så bra är alla semestrande par med ylande småttingar. Det är ett jävla liv. Om jag skulle ta fram pipan och fyra på lite Greve Hamilton skulle det bli ett satans gnällande. Visserligen får man inte cancer av barnskrik men unga familjer med ylande ungar borde få en egen ljudisolerad bunker att njuta sin frukost i. Ja, jag har blivit en gammal sur gubbjävel men jag är så glad över att mina barnskriksår är över. Det enda som förpestar min tillvaro just nu när vi flyttat ned till stranden är att finnarna också flyttat hit. Deras på alla sätt oestetiska tungomål, kan inte hela det där landet byta språk, blandar sig med vågornas loja brus.
En Varan lufsar omkring utanför Spa-anläggningen. Innehavaren av stället vill uppgradera det från ett ordinärt massagehak genom att kalla det Spa. Gärna för mig och allt där inne är bra utom den hjärndöda New Age-musiken.
Min massös heter Joy. Hon är smidig som en katt, stark som en Grizzly och tystlåten. Jag får ligga på magen med ansiktet i en ring av fluffig frotté. Där under mitt blickfält simmar vackra blommor. Detta ser jag naturligtvis inte men jag får det beskrivet i efterhand.
Joy knådar målmedvetet. Ibland är hon väldigt långt uppe längs Innanlåren men då tänker jag på Margaret Thatcher. Eller på Varanen.
Måste be Jullan plåta den.
