Det går inte att komma runt att jag reser blind. Det finns andra blinda som reser i grupp tillsammans med personer i samma predikament. De har ledsagare och personliga assistenter som hjälper dem till rätta.
Själv är jag blind i en seende värld, min familj hjälper mig tillrätta så gott det går.
Ständigt hör jag repliken:
”Jag tar honom nu.”
Det finns säkert en hel del känslor av skuld och annat i detta men nu är vi inte på en psykoterapisession utan på semester.
Idag har vi transfererats mellan Au Nang och Ko Lanta. Det var inte svårt. Thailändare är i allmänhet extra hyggliga mot dem som har vit käpp. Om jag dessutom låter tungan hänga som en blöt raggsocka, utstöter egendomliga ljud och beter mig som om jag var med i Glada Hudikteatern får jag extra hjälp. Ingen, utom möjligtvis Ryssar, jävlas med en utvecklingsstörd. Greven älskar när jag spelar ”Mongo”. Av någon anledning skäms han inte utan skrattar så han kiknar.
Turister i grupp har för övrigt inte så litet gemensamt med utvecklingsstörda. IQ fiskmås och ett stort hjälpbehov. Guiderna talar också mycket långsamt och nästan bokstaverar varje ord. Det är som om de arbetade på SR-programmet ”Klarspråk”.
När vi kommer till Ko Lanta inträder ett stort lugn. Inga gapiga försäljare eller skrällande högtalarbilar. Det märks knappt att någon bor här.
H och jag får ett eget hus medan Jullan och Greven får ett annat.
Vi går i en natt som är så fuktig att kläderna klibbar och äter middag på en liten trivsam restaurang. Toppar middagen med ett par banankakor med honung och glass.
När vi trevat oss hem i det kompakta mörkret är jag våldsamt kissnödig men går fel när jag kommer in i vårt hus och kissar i brallorna. Då känner jag mig både blöt och blind.
Imorgon är en annan dag.
