Under förmiddagen faller ett praktfullt regn och jag somnar på balkongen i en stor gunga. Man skulle kunna kalla det för en hängande hammock om det inte lät så svennigt. Det här är ju för tusan Asien.
Drömmer att vi åker på utflykter. Än är det till fridfulla öar med stilla havsdyningar, andra mål är svala kloster med viskande bambulöv, Munkar på permaretreat och doften av Magnolia, Lotus och Hibiskus. På alla dessa ställen, precis som vid den avsides belägna serveringen, dyker det upp en folkdanstrupp. Hängivna sina dansuppgifter sliter de sönder tystnaden med gnälliga stränginstrument, dissonant malande sånger och frustande utrop.
Eftersom det fulaste som finns är att vara kulturignorant bänkar vi oss lydigt på klappstolar av plast, anlägger fåniga blekansikteleenden och låtsas njuta.
Som enkel-, dubbel- och trippelironisk svensk är det inte lätt att kalibrera in sig i en främmande tillvaro.
Sanningen är ju den att unga Thailändskor låter som rara Kolibrier medan de äldre damerna skränar som hesa Apor. Men säg inte att jag sagt det.
När Greven knackar på mitt huvud och rufsar mina hårtestar gör Thailändarna besvärade miner. Förklaringen står att finna i min Thailandguidebok ”Resa i Thailand” av Britt-Marie Bergman; det är absolut tabu att vidröra någons huvud. När Greven i ett anfall av ömhet pussar mig på halsen fnissar serveringspersonalen förtjust. Det är fint att visa äldre människor respekt men sanningen är den att Greven vill att jag ska ta fram plånboken. Smyger diskret åt honom en slant då jag inte vill krossa våra värdars föreställning om att det kan finnas både kärlek och respekt även på våra breddgrader.
En annan och väldigt befriande Asienbok är Henri Michauxs ”En barbar i Asien”. Författaren gör ingen hemlighet av att han finner den Indiska lokalbefolkningen lortig och på det hela taget gräslig.
Raka motsatsen till detta förhållningssätt finns i en av böckerna i Kerstin Ekmans ”Vargskinnstriologi”. En Svensk kyrkokör på resa i Indien, bestående av medelålders kvinnor, blir så skrämda och förvirrade där det sitter inklämda i en turistbuss mitt i den Indiska slummen att de i blotta förskräckelsen stämmer upp en fredssång.
Vid middagstid lättar regnet lika snabbt som man drar bort ett draperi. Vår resa fortsätter makligt. Jullan kliar sina myggbett och Greven talar lyriskt om en livsfarlig kniv, den är totalförbjuden i Sverige, men kan här inhandlas för en hyfsat billig peng. Han måste bara ha den. Måste. 
Ytterligare en kommentar om det fantastiska Indien.
Sitter på en liten dammig och skräpig altan bland palmer och träd och hör dyningarna från havet brytas mot den brännheta sanden runt fyra på eftermiddan sittandes i bara kallingingarna. Avundsjuk nån? Vi for från Rishikesh några dar efter nyår i en bullrig rishka för att ta bussen till staden där tåget tog oss vidare till Taj Mahal. Förflyttningar i Indien är ju sällan som hemma och bussresan vi fick här har tagit priset hitintills. Vi borde ha förstått när vi klev in i bussen varför passagerarna som satt där såg så sammanbitna och koncentrerade ut. Dom visste att dom skulle agera kartläsare men inte vi. Det var ju normal vansinnighetskörning i början, akompangerad av konduktörens vanliga högljudda uppragningsförsök av nya passagerare i den ändå redan fullsatta bussen men strax drog han igen fönstret och sen bar det iväg ut i gamla torrlagda flodbäddar och djungelvägar för allt var bussen höll för. Rally har man ofta i grupp så vi hade en buss framför med en likadan rallyförare och våran chaufför hade gett sig fan på att han skulle köra om honom. Jag behöver väl inte beskriva hur smal vägen var om den nu över huvud taget går att kalla för väg. Naturligtvis hade vi möte ibland med vansinniga undanmanövrar som följd. Jag satt längs bak i bussen och ni vet hur det kan kännas som om man sitter på en trampolin längst bak i bussen. Jag har inte sett ett enda tungt fordon med luftfjädring utan alla har stenhårda bladfjädrar och därför kan ni kanske tänka er hur grundligt jag fick känna på takstoppningen i bussen. Vi fick även känna på hur det är att burka i en buss, svårare än man kan tro faktiskt då alla far runt som i en torktumlare. Kvinnan snett framför mig fick spy i sin mössa medans hennes gamla mor hängde ut med huvet genom fönstret som om det vore en giljotin. Jag har aldrig sett en så åksjuk människa. Om bussen var ful och risig innan blev den inte bättre av att se ut som finnlandsfärjan efter en matförgiftning. När Susanne och jag klev ur bussen undrade vi vad vi varit med om. Vi var förstummade och kvickna till först på en cykelrishka när vi trodde cykeltramparen skulle ge upp andan men då var vi nästan framme vid stationen försäkrade han. Sen kom vi till Agra där Taj Mahal ligger. Det var ju häftigt i och för sig men vi kommer sent glömma den, med risk för att upprepa mig men jag finner inget annat utryck, vansinnigt höga volym som Muslimerna måste ha på sina högtalare över staden under sista kvällen och natten vi var där. Inga vuxna på gatan utan bara några få tonåringar som rappar till nått smatter som skall låta högre än dom 50 meter bort som ska låta högre än några andra 50 meter bort osv osv. Mycket bas naturligtvis så gissa om vi blev illamående även på hotellrummet av basgångarna som gick genom väggar och golv och satte tarmarna på prov. Frös gjorde vi också och började verkligen längta efter värme men vi skulle bara förbi Pushkar innan vi nu är i norra Goa. Puchkar var mysigt. En ökenstad, liten i Indiska mått mätt men inte särskilt varm så här års. Vi såg kameler annat animalt. I den heliga söta lilla sjö som allt i Puchkar är byggt omkring såg jag en av de fula, stora malarna dra ner en strandskata i djupet. Tala om”i lugna vatten”. Om det har gott bättre än väntat för er så kan det bero på att jag fick utföra en Sikisk välsignelse över er. På trappan till den heliga sjön sufflerade sikprästen mig och jag tyckte han verkade tröttare än mig men när jag slarvade med uttalet rättade han mig så det var bara att skärpa till sig. Efter att vi var klara med alla obegripligheter skulle jag pynta efter en tariff som satt vid de siker som hade hand om gåvorna och jag tog den lägsta summan för vi har redan plöjt ner så mycke av vår reskassa i de Indiska templen så just därför har ni kanske inte märkt nåt eller också är det just det, att ni inte ska märka nåt, allt ska va som vanligt. Vi frös på nätterna och jag drog på mig en feber. Vi fick också veta att det gulliga hotellet vi bodde på hyrde sina täcken. En lite udda grej. Framme i Mumbay dagen efter lyckades en taxichaffis med min hjälp lura oss på stålar. Dom är skickliga på sånt här måste jag säga. På trottoaren, efter att taxin åkt, ville jag sjunka genom den samma och Susanne gav ifrån sig så många svordomar så att till och med två gathundar, som låg tio meter bort, började skälla argt på oss vilket jag tror gav den bästa uppmärksamheten från ortsbefolkningen. Kul så här i efterhand men då ville jag bara dö. Vi gick in på en restaurang så Susanne fick lugna sina nerver och för att jag inte skulle ställa mig på gatan, vilket är lika med plötslig död. Där hjälpte våra tidigare böner oss att träffa en Amerikan som bott där i 3 år. Han berättade var man köpte biljetter till tågen själv vilket är annars en hopplös uppgift för en utlänning. Det här var svårt nog ändå med en expedit som försöker expediera så många som möjligt samtidigt fast det inte var fler än två i kön. Vi blev inte blåsta vad vi vet för biljetten tillbaka från Goa blev en tredjedel billigare än den dit så det kändes ju skönt och vi lovade att prisa Amerikanen i våra böner. Det blev inga bilder tagna den dagen men stan var sig lik utom att det möjligen var färre utslagna människor på gatan. Resan hit hände inget särskilt annat än att vi var mer än lovligt misstänksamma mot allt Indiskt. Väl i den Arambolska hettan började vi leta rum och fann snart ett billigt och fint rum, med denna sopiga altan precis utanför dörren, som visade sig var över från våra hyresvärds stora familj där systrarna nu börjat flytta ut. Alltså, inget hotell egentligen och efter tio minuter blev vi bjudna på deras middag för en av systrarnas man skulle tillbaka till sitt jobb Långtbortistan. Fantastiskt. Bara Susanne, jag och familjen och en massa god mat. Paranoian var borta. Förmiddan efter tog vi frukost på ett litet ”shak”som dom säger här, strandkaffé, med full vy över den milsvida stranden. Sitter och dåsar i skuggan efter en tropisk fruktsallad och…..ser jag inte en ryggfena, jo, där en till och strax, 50 meter ut ifrån stranden hoppar delfiner upp ur vattnet så det stänker om det. Vilken start!
God fortsättning på er. Per och Susanne