Idag för precis ett år sedan var vi på väg till T och A-C i Arbrå. Det var närmare -20 och snöplogkanterna längs Nianforsvägen var så höga att om man lade en planka tvärsöver skulle en ryttare på häst ledigt och utan att böja på nacken kunna passera där under. Nästan. Himlen på nyårsnatten var i alla fall polarsvart och beströdd med stjärnor. Snön knarrade under kängorna när vi gick ut för att skjuta raketer.
Idag, ett år senare, åker vi med en liten rankig träbåt ut till ön Poda. I mitten av ön ett brant berg och i övrigt en tät djungel med ett högt tak av trädkronor.
Jullan, som tillhör Robinson-generationen, bygger ett krypin av några pinnar och ett tygstycke. Vi badar, degar och för förströdda samtal. Solen ligger på som en underbar bedövning och vågorna frasar mot stranden.
Jara och Mary, som också är med på färden till Poda, är två trevliga pinglor som vi genast bildar ett öråd tillsammans med men eftersom det är nyårsafton och allt är det ingen som blir bortröstad.
(Klicka på bilderna)
Leo gillar detta som det heter på Facebook. 🙂