Själen anländer 12 timmar senare. Alla sover som klubbade utom jag som ligger och lyssnar på Simon Becketts senaste. Ute är det fuktigt, mer än varmt och jag kan, tack vare de nya hörapparaterna, lämna rummets AC-klimat, gå ut på balkongen och njuta av Cikadorna och kontemplera över det knäppa faktum att vi plötsligt är i Au Nang, Thailand.
Frukosten på hotellet serveras på en terrass mot havet och anstår furstar och furstinnor. Det finns en omelettchef, en pannkakschef och en som ansvarar för de färska nudlarna med kyckling. Massor av frukt. Massor av allt.
Tuktuk till Nopparat Thara-stranden. Det är +28 i vattnet, glest med folk och vi vadar ut till en sandbank där en raukartad klippa ger lite skugga.
Promenad längs bygatan som kantas av rader med stånd. Husgeråd, kläder och godbitar. Spett med kyckling, räkor, krabba och i ett fall falukorv. En man friterar kackerlackor, vita maskar och gräshoppor.
Stämningen är lågmäld. Visserligen kommer en och annan högtalarbil och vrålar ut reklam för Thaiboxning, restauranger och extrapriser på mopeder men skräddarna springer inte efter en som löddriga kortdistanslöpare för att ta mått.
(Klicka på bilderna)