Ett par timmar innan resten av familjen anländer, och medan jag fortfarande är ensam med Greven, slukar jag det sista rullrånet (Ljuvliga Anna Khemi). Det är ändå bara jag som begriper hur vansinnigt goda de är.
Samtidigt med detta egoistiska beteende i skafferiet kommer jag att tänka på X. Vi var jättegoda vänner för några år sedan, vi sågs en hel del men vad hände sedan och vad gör hon nu? Hur mår hon, egentligen?
Det är Julen som knackar på och jag minns de samtal mina föräldrar ringde sent på julafton till sommarstugeuthyrare, och med inte så lite glögg i kroppen ropade God Jul! En Alkoholrelaterad julsentimentalitet gav alla, även de mest svinaktiga girigbukar, änglavingar.
Lika godtyckligt är det med välgörenhet. Den är till för givaren. Utan tanke på vem eller vad som är mottagare är välgörenhet en studie i självgodhet.
Vad är det för fel med att betala skatt?
Men nu, Hallå!, vad fan är vitlöken? Vi måste ha vitlök och jag ringer ett nödsamtal: vitlök, jag behöver 4 vitlökar! Julen hänger just nu på dessa vitlökar. Välgörenhet eller inte. Vitlöken måste fram.