Kaffemaskinen rosslar. Kakel på väggarna och avklippta och konstnärligt, men inte för mycket, formade kopparrör i taket. Musik, men inte för mycket, blandar sig med dämpat slammer från porslin och småprat. Stället är liksom lagom Söder.
Sitter med TM på ”Coffice” i hörnet Tjärhovsgatan/Östgötagatan. Hon har just köpt ett par Italienska vinterkängor och har gåshud av just den sortens shoppingkänsla som är en blandning av lycka och ångest.
Vi har sökt skydd från en bitande och vass vind.
”Hör du musiken?” undrar TM. Klart jag gör. Särskilt idag när jag bär mina nya hörapparater.
”Jo men jag vet inte vad det är.”
”Det är ”SofoBögar” med Leo Brunner.”
I nästa stund materialiserar sig Leo. Glad. Väldigt glad.
”Jag älskar mitt liv” säger han och garvar. Precis som pappa.
Vi utbyter hälsningar och skiljs för att gå var och en till sitt. Det slår mig, mitt i den skoningslösa vinden över Slussen, att det var bara alltför länge sedan jag hörde någon säga att den Älskar sitt Liv.
Livet är älskvärt ibland. Tack för påminnelsen. 🙂