Vaknar och känner mig lite autofiktiv. Är jag en åskådare eller en deltagare i mitt eget liv? Helt klart läser/lyssnar jag på Karl-Ove Knausgårds ”Min Kamp 2” och då blir det så här.
Han är en underbart irriterande berättare. Uppblåst underdog och ödmjuk Norsk-Macho. Titeln på boken är så kaxigt anstötlig att den ur marknadsföringssynpunkt är genialisk.
Han är självgod som en Svensk deckare, beskriver varje liten skiftning i sina tankar och redogör detaljerat för sina handlingar. Skillnaden mellan honom och en Svensk kriminalroman är bl.a. att han verkligen kan skriva och det samtidigt som han, liksom, skriver sig själv. Autofiktion, typ.
Han skulle kunna skriva om hur han petar näsan och det blev säkert fängslande. Somliga har det.
En anledning, bortsett från att han är en driven författare, till hans popularitet i Sverige är nog att han så beundrande skriver om Stockholm. Han får infödingarna, de som skäms över sin globala lantlighet och som längtar till New York, att bli stolta över sin egen stad. Stockholm är jättehäftigt.
Han borde besöka Jättendal, Hälsingland.