Glad, ledsen, tom och uppfylld lägger jag ”Fria män” av Halldór Laxness avslutad åt sidan. Vad återstår nu? Inte mycket. Allt verkar ytterst futtigt. Lika bra att ta en promenad.
Trävirket på trappen är snorhalt, gräset frasar under fötterna och byvägen är växelvis grusigt knottrig och bitvis isblank. Häromkvällen var scenen där ”Sisters of Mercy” spelade indränkt i rök men här ligger hela dalgången i fet dimma. Så värst mycket Rock´n Roll är det väl inte i landskapet men bäcken brusar av ansamlat höstregn.
Telefonen ringer och när jag fumlat fram den hörs Björns röst:
”Stå kvar precis där du är så kommer jag ut och kramar dig.” Han har sett mig från sitt hus och jag gör som han säger. Vi står och pratar en stund innan han åter går in till sig och jag vidare längs vägen.
En traktor brummar förbi. Går vilse lite i korsningen vid g:a Konsum men en man med hund ställer mina väderstreck till rätta.
För att vara en riktigt trist dag i november är den ändå rätt dräglig och om man jämför med Bjertur på sommarhus (”Fria män”) är denna dag en lycksalighetens okomplicerade gåva. Dessutom har jag riktigt kaffe att dricka när jag kommer hem.
Kramar och riktigt kaffe kan göra vilken novemberdag som helst.:)