Förlorad, betagen och fullständigt uppslukad av människorna runt en liten bondgård någonstans på Island i början av 1900-talet skulle tåget jag sitter på, och som är på väg norrut, kunna spåra ur och störta i Ljusnans öppning mot havet och det utan att jag skulle märka något annat än att höet är mögligt, barnen dör och fåren utmärglade. Boken heter ”Fria män” och är en nyöversättning av Halldor Laxness mäktiga epos.
Perrongen i Gnarp är snorhal och luften frisk. Anders hjälper mig att handla mat för en vecka och strax innan Maria kommer för att hämta mig till träningen ringer Mikael och pratar om TV-Eken.
Medan jag flyr larmet och den begynnande julhysterin i Stockholm tätnar dramatiken kring den 1000-åriga eken på Gärdet.
Motorsågar startas och viner olycksbådande medan grävskopor med hungriga käftar tuggar i luften som nervösa knarkare. Kravallstaket och poliser. Aktivister och medborgare. Det kokar.
Ja, jag har smitit till lugnet. Nej, jag står inte på barrikaderna.
Men som man säger nu för tiden när engagemang stavas att gå med i en Facebook-grupp:
Besök www.tv-eken.se!!!
Deppigt.
Jag gillar ekar.