Ragna plockar, just som jag postar en bok till Madde som tack för hennes bidrag i bloggens tävling om Bästa Manliga Förebilden, upp mig på Slottsbacken. Hennes Etanoldrivna bil är varm och skön. Novemberhimlen hänger ned som ett inregnat tält. det är så mycket vardag att en sur Wettexduk skulle vara festlig. Men vi hänger inte läpp.
”Vart ska vi åka?” undrar Ragna och styr ut på Skeppsbron och in i trafikgröten. Vi har all tid i världen och inget speciellt i kikaren.
Vi åker mot Vaxholm. Ingen annan i världsrymden är på väg till Vaxholm. Givetvis finns det människor där, infödingar som äter sina dagens och lever sina liv men det är väldigt mycket off season. Någonstans i allt det grå hörs ledmotivet till ”Local Hero”.
Regnet kommer duggande över kajen i en Brittisk dimma. Det luktar hav. Innanhav.
En sylta skyltar med kroppkakor, stekt fläsk med löksås och isterband. Ragna finner sina kroppkakor oätliga men jag trivs med det oglamorösa fläsket. Spelar ingen roll. Det är trivsamt att bara sitta där och vara tillsammans med Ragna. Hon är en topp-kusin.
På kvällen är det releasefest på förlaget Natur och Kultur för Egil Linges och Dan Josefssons ”Den mörka hemligheten”. En bok om desorienterad anknytning.
Sällan har fler Psykoterapeuter trängts på en så liten yta. Jag stryker omkring som en trånsjuk Terapeut-Groupie.
Egil pratar om ”Bengt Björn”, sagor jag skrev och läste i radion och som han lyssnade på när han var på väg till jobbet i början av 80-talet. Jag avslöjar att förebilden för Olle Orm var en tidigare svärmor.
”En hypokondrisk huggorm kan aldrig vara fel” säger Egil.
Grattis Madde!