Som man och gubbe, en bit över på den andra sidan av ålderstrappan,söker jag hela tiden positiva förebilder.
Ful-författaren Stieg Larsson verkade vara en kul prick. Möjligen för furiös och även om han blev rik som ett troll hände detta först efter hans död och som det står i sångerna: ”När du går över floden går du ensam” och ”Du tar ingenting med dig dit du går”. Inte ens hans efterlämnade sambo fick mer än några skruttans miljoner.
Fin-författaren Stig Larsson håller på att skriva en bok om sitt knarkande. Då Folk nu för tiden inte direkt springer benen av sig för att köpa hans böcker, visserligen säger han att han skriver boken för att rädda resten av mänskligheten från knarket, inbillar han sig möjligen att detta ska bli en bokhandelsvältare.
Dumma. Han är ju varken en Burroughs, Blake eller en Baudelaire utan bara en fånig självömkande gubbe.
Varför ska det vara så förbannat svårt att åldras som man?
Nämn gärna någon eller några bra manliga förebilder. Bästa förslagen belönas med min egen självömkans-bok ”Trött, fet & 50” (Oh but I was so much older then, I´m younger than that now).
Lasse Hallström, Björn Ulveaus, Benny Andersson och Sven-Bertil Taube är några gubbar som jag gärna bjudit över på porterstek och en nubbe.
Men Jan Guillou får inte komma även om han tjatar.
Hans Rosling är väl ändå en bra förebild. Över 60, professor, helt oförstörd av sin erkända intelligens, full av liv, med barnasinnet kvar och talar på ett språk som alla fattar.
Sen var min morfar Birger bra. Optimist, sa vad han tyckte och en riktigt envis en. Påpekade för min farmor att hon skämde bort sin karl och vuxna söner för mycket. När han skulle hämta mina systrar på öppna förskolan sa en pojke till honom ”du är gammal”. Jag tyckte lite synd om honom men han skrattade hjärtligt och sa att det stämde ju och att han egentligen levde lite på övertid. Han blev aldrig nån gaggig gubbe. När han i åttioårsåldern var så sjuk i cancer att han var tvungen att åka med ambulansen till sjukhuset var jag och den närmsta familjen där. Mamma plockade fram kläder som han kunde ta på sig men ingenting dög, han visste exakt vilken skjorta han skulle ha på sig. På stapplande ben och med mamma och morbror som stöd skulle han in i garderoben och plocka fram den rätta skjortan. Han släppte aldrig taget om livet, och somnade in dagen därpå med sin värdighet i behåll. Min stora manliga förebild.
Tomas Sjödin, en alldeles fantastisk man och person, tror snart 50, Martin Lönnebo, Sven-Bertil och Nelson Mandela:-) där fick du både djup och bredd!