Felix rör sig längs spis och bänk. Han har en kockmössa hög som Kaknästornet. Ambitionerna är det inget fel på. Han hummar, nynnar och hackar. Han är gästkock och för en vardagsmiddag, om än med guldkant, tar det en avsevärd tid.
Hade man haft dagisbarn hade de dött.
Vi skämtar om att Felix borde öppna en Restaurang som sysslar med Slow Food. Skämten blir allt mer ihåliga då vi håller på att lämna in av hunger. Dessutom doftar det väldigt gott. Det är tortyr.
Gästerna på den där Slow Food-inrättningen skulle få vänta länge på maten.
”Har ni väntat i fem timmar? Det var väl inget. När vi var här i förrgår fick vi vänta sju och en halv timme” skryter några gäster triumferande för några som redan med tomma ögon ligger uppgivna med huvudena på bordet.
Ändå är detta inget mot Afrikas Horn. Där kan det hända att maten aldrig kommer.
Grytan, en ”Boeuf Niçoise på älgkött” är hänförande. Sardeller, oliver, apelsin, citron och cayennepeppar. Med mera. Vi slickar faten.
Till efterrätt blir det en äppel- och päronsoppa med vaniljglass och pistagenötter.
Somnar som en fånigt leende klubbad Oxe.