Säkerhetskontrollerna in till Synagogan i centrala Stockholm är rigorösa när Tamara och jag står och trampar i en väldigt lång kö. Överallt ytterst seriösa vakter med tråd i örat.
Ändå är det inget politiskt eller religiöst möte utan konsert med Yasmin Levy och ett 4-mannaband som är kvällens clou.
En kvinna ger mig en kippa och då jag är anhängare av idéen med att ta seden dit man kommer, sätter jag detta svarta flarn på huvudet. Känns skönt, som en lugnande kapsyl över ett oroligt huvud. Tamara fnissar. Hon tycker det är komiskt med att en person som brukar hållas för att vara muslimkramare går i Synagogan.
Hon berättar och målar upp miljön i denna helgedom. 9-armad ljusstake och Davidstjärnor. Mycket brunt.
Stämningen är hög, förväntansfull och förtjust.
Jasmine sjunger som om hon satt sig på ett Romskt häftstift men utan att tappa kontrollen av sin makalösa röst far hon ut i en Flamencoaktig sång som kryper under mitt förhärdade skinn. Det är fullständigt underbart och bandet är, som man säger, grymt.
