Degigt värre. Ligger i sängen och lyssnar på den hjärndödaste av alla radiostationer: ”Lugna Celluliter”. En underbart meningslös sås strilar in i medvetandet. Hostar. ”Lugna Celluliter” befinner sig i den ena änden av Universum och i den andra Stenhammarkvartetten som när de spelade något riktigt konstnärligt på Polarprisutdelningen härom kvällen. Det lät som en arg och vilsen bisvärm på drift i ett lerigt koncentrationsläger.
Lyssnar på Torbjörn Flygt när han läser sin egen ”Outsider”. Skåne är ett annat land, Miljonprogramsområden vet jag inte mycket om och ännu mindre om studentliv i Lund. Alltihop lika osexigt som den unkna lukten i trappuppgången i hyreshuset där mamma bodde men Torbjörn Flygt beskriver så bra att en flottig Bomullstuss blir fängslande.
Pratar i telefon. En vän säger:
”Om jag träffade mig själv skulle jag nog bli rätt irriterad. Ja, om jag inte kände mig förstås.”
Sover. Susanne knackar på för att hämta en burk lingonsylt jag tagit med från Hälsingland. Vi dricker kaffe och äter Marockanska småkakor med en subtil doft av mandel och blommor.
Den här världen kan inte vara så rutten när människor fortfarande besöker varandra för att hämta sylt och dricka kaffe.