Regnet hamrar mot taket. Vinden drar i äppelträden. Alla har rest och jag längtar efter katten Morris.
På radion talar några gubbar om fladdermöss. De har ingen underhållningsambition utan bara sin kunskap och sitt intresse. Det är väldigt underhållande.
Läser/lyssnar på Kajsa Grytts ”Boken om mig själv” och den kryper under skinnet. Ytligt påminner den om Patti Smiths ”Just kids” men nu när man ändå är Svensk kommer skildringen av människorna och miljöerna väldigt nära. De konstnärliga experimenten var kanske tuffare på Manhattan men en ungdomsgård i Rågsved, är, trots att den inte är ”Chelsea Hotel” välbekant som en vårdcentral. Trots att jag aldrig var i Rågsved heller (men jag var på CBGB´s när det begav sig). Strunt samma. Kajsas bok är toppen.
Givetvis är Plura med i boken. Han må kunna få till en trevlig melodi då och då men annars verkar han inte vara den person man vill hamna på en öde Ö tillsammans med. Tänk om det inte finns någon Cola på den där ön. Då blir det inte kul.
Konstigt: Hur kan det komma sig att Plura i massor av TV-program kan klappa sig på fläskmagen och framstå som folklig? Hur kan män som tycker synd om sig själva och samtidigt hävda att detta är konst komma undan med detta?
Manliga rockjournalisters devota skildringar av sina idoler som Thåström & Co har aldrig intresserat mig men den här boken kommer från ett helt annat håll. Där är jag ogarderad och den äter sig med sina skarpa tidsbilder in i magen.
Boken handlar om en hel del annat också än om provinsiella rockgubbar.
Det står mycket om det där knöliga, vackra och generande korta; Livet.