För att fånga ännu några dagar av den försvinnande sommaren reser vi norrut med tåg. Vagnarna rasslar som en luftkonditionerad tusenfoting genom landskap där allt det gröna är utvuxet och fullpumpat med klorofyll. Allt är mättat, fullkomnat och på vippen att vissna.
Det är så vackert och sorgligt att man får en klump i magen.
En bebi längst bak i kupén börjar yla. Strax stämmer ännu en liten upp en sorgesång. Vilket leder till att Barn 3 och 4 sätter igång att tjuta. Tåget fylls med en ilsken, pockande och vemodig kör.
Inte konstigt. Jag förstår dem: Det är verkligen ytterst ledsamt att allt ska ta slut.