VÄNNER

Talar med H i telefon. Hon är i Stockholm och kyrkklockorna slår, bilar bromsar och människor rör sig av och an i bakgrunden. Stadsljud.

Går runt byn i fetvinden. Den är proppfull med hallon, hö och till och med en traktors dieselandedräkt är behaglig. Tvekar i T-korsningen vid G:a Konsum och jordgubbs-Sven stannar med sin bil och frågar om jag vet var jag är? Inte riktigt, får jag medge.

”Jag såg hur det liksom darrade av osäkerhet i käppen” säger Sven och lägger av ett av sina legendariska skratt. När Sven garvar låter det som när en sexuellt utsvulten Åsna till slut får orgasm. Han tjuter och ylar så det står härliga till. En riktig vän längs vägen.

Viker efter järnvägsövergången av upp mot den väg som en gång var Riks 13 och som nu är en slingrande sömnig asfaltremsa i en backe mellan glest utslängda kåkar.

Strax innan Åvägen trampar jag rätt i en hundskit. Den verkar skapligt färsk. Den mojsar in sig i sandalsulan. Har man trampat i en hundlort så har man. Det går inte att spola tillbaka bandet. Gjort är gjort.

Under den fortsatta promenaden fantiserar jag om diverse obehagligheter som borde drabba de som rastar sina hundar på vägen. Det finns ju både diken och skogen. Lukten som stiger från skon göder tankar om fruktansvärda straff.

Åter hemma på gården dyker Jerry från Delsbo upp. Han föreslår att jag med fejkad röst ska ringa till mig själv i morgondagens program och påtala hur utsatta blinda är när det kommer till hundbajs.

Vi dricker kaffe och pratar strunt. Han rengör mina sandaler. Jerry är också en riktig vän längs livets väg.

Ps. Ringde en huvudmisstänkt i hundbajsdramat. Han begrep genast och lovade bättring. Idag är en sådan där dag då alla är vänner.