Man kommer ut från en murrig Restaurang på en Ljus gata i en främmande stad. Mätt och lite borta. Vemodig och lycklig på samma gång. Det luktar av kryddor man inte visste fanns. Allt låter annorlunda men det är vi två och det räcker. Den här usla världen behöver inte mer, inte just nu.
Något växer fram ur gatubruset och fångar uppmärksamheten. Det är en skrovlig men ren röst och en plinketiplonkgitarr. En snubbe, en gatumusikant, sjunger Counting Crows ”Mr. Jones” och det är helt enkelt grymt bra. Nackhåren står rätt ut och vibrerar.
Vi sällar oss till människorna som samlats runt denne gatumusikanternas slitne kejsare. Åhörarna blir till en förening vars exklusiva medlemsskara är de enda runt hela jordklotet som begriper att ögonblicket är magi.
Någon ropar och vill höra en Beatleslåt men mannen svarar:
”I hate The Beatles.” Han har integritet också. Mannen heter Dave Stewart, som han i Eurythmics, men han sjunger mycket mer levande än popstjärnan.
Han river av, är det inte en Scorpionlåt?, och fortsätter sedan med ”Walking in Memphis”och var det inte Cher som gjorde originalet, men skit i det, det här är ju så bra!
Hej Täppas! Så roligt att läsa att du gillar Dave Stewart, det gör jag med! Jag arrangerar också ett SM för Gatumusikanter där han är en del av startfältet. Hjärtligt välkommen till Mariefred den 13:e augusti om du vill njuta lite mer av honom! PS. Du är grym i Ring P1! Kram Josefin