Midsommarhelgen masar på och jag ringer Jullan. Förra veckan spenderade hon i London. 6 flickor i en 1:a och tjofaderittan. Telefontonen låter åter på ett nytt sätt. Frågar, som man gör på mobiltelefonvis, var hon är.
”Jag är i Ukraina, pappa.”
”???”
”Jo men vi mellanlandar här i Kiev. Du vet jag ska till Grekland med Alex och hans Familj.”
”Ja visst ja,och var någonstans där?”
”Kalamata ska vi till.”
Ok, Kalamata, det är ju där de där goda oliverna kommer ifrån. Ser henne utanför ett turkost stenhus och runt omkring solstekta olivlundar, några åsnor och en skrynklig gumma i svart huckle.
Kommer tillbaka till här och nu när det knackar på dörren. Utanför står Hjördis, 1 år. Hon tar nappen ur munnen och frågar om Ankan Anki får komma ut och leka? Jag säger att Anki inte gärna lämnar huset. Hon lider fortfarande av posttraumatiskt stress-syndrom sedan den gången jag råkade spola ned henne i toan.
”Men du får gärna komma in och leka med Ankan Anki!”
Vad lika ni är;-)