ÄNTLIGEN

Under svåra strapatser lämnar jag i en droska den ockuperade staden. Gränderna är igenkorkade av turister. Amerikaner bräker som världsvana får. Tyskar ropar ut smattrande order till sina resesällskap. Fransoser bubbar på kletiga Roquefortostar och så Japaner. Överallt Japaner. De plåtar varje gatsten. Kanske tror de att det är huvuden från Stockholms blodbad. Guider löddrande av årtal leder tappra skaror försedda med kameror och kartor. Bettlare kränger pixlade nakenstudier av prinsessorna medan ficktjuvar lurar som pilsnabba gäddor.

Utbrytningen känns stundom övermäktig och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Min taxichaufför svettas ymnigt och tuggar på sina knogar. Jag lovar honom bussigt med dricks om han lyckas ta mig till stationen. Han skiner upp, det finns ingenting som inte lite pengar kan ordna, och djärvt kör han tvärs genom planteringar och över gågator.

Just som trycket lättar brassar 32 dieselfrustande Ryska turistbussar upp längs Slottsbacken och kläcker ut horder av rakade Putinkopior i skinnpaj och halskedja. Ett moln av vodkarapar blandar sig med den fräna parfymdoften från deras hårt spacklade kvinnor.

Taximannen är mycket nära att utplåna större delen av vaktparaden men mirakulöst nog sitter jag, utan blodspillan, en kvart senare på X2000.

AC:n funkar och rösten ur högtalarna tillhör en äldre kvinnlig tågmästare. Hennes stämma är trygg som modersmjölk. Norrut!

Lyssnar på ”Nya Vågen” i P1 och slås av att programledare och gäster låter som mina föräldrar gjorde på 50-talet. Det är samma hurtiga och beundrande kultursyn och plötsligt känner jag mig mycket gammal eller väldigt ung.

Får lift i Hudiksvall med ett ungt par. Hon har varit på ICA Maxi och midsommarhandlat och han kom, efter att ha klivit av ett tvåveckorspass på en Siljafärja, med samma tåg som jag.

När jag kommer fram till Jättendal är jag så lättad att jag praktiskt taget svävar. Vinden ruskar och drar i lövträden runt gården men annars är det tyst. Underbart tyst.