Doktorn ger mig tetracyklin. Preparatet låter som något som Nazisterna använde för att begå djävulskap men läkaren är snäll och föga mordlysten. ”Nu kommer det att vända” säger han och min manliga självömkan smälter bort.
Vem vill klaga på svensk sjukvård? Inte jag. Efter en stund i ett väntrum och sedan jag lyssnat på en gubbes envetna harklingar, effektivt smatter av Birkenstock-klackar och gladsvammel på P4 kommer läkaren och tar i hand. En kvart senare står jag på trottoaren med ett färskt recept och en viss framtidstro.
Återvänder, via apoteket, till sängen och Roberto Bolaños ”De Vilda Detektiverna”. Unga poeter i Mexico City skapar begreppet ”Inälvsrealism” och sitter sedan på kafé och diskuterar. Ingen begriper egentligen vad det är men det brinner i brallorna och Tequilan flödar. Manlig utsatthet upphöjd till något mycket fint. De hänger i konstnärsmyten som vid sina mammors tuttar.
Greven ringer. Nej fel. Jag ringer Greven och han ämnar inte komma hem och äta. Han befinner sig vid något slags ”SkataGeddon” i en närförort och uppger att han, tillsammans med ett okänt antal kamrater, ska ”Grilla”. Med hans nya brutala basröst låter ”Grilla” som etnisk rensning.
Men vad betyder det? Helt klart är det inte svajande kockmössor, marinad och paraplydrinkar. Inte heller är det fråga om en uniformerad scoutaktivitet i Baden Powells anda.
Vad det än är så är det inte fråga om, tack och lov, Manlig Självömkan.