Äntligen tåget norrut. Adjö stadslarm och hallå Hälsingland! Sitter försjunken i Jens Lapidus senaste ”Livet deluxe” och det är raffel hela vägen.
Tågbyte i Gävle och en timmes väntan. Vi står i snålblåsten framför stationen. Sjömanskyrkan i rött tegel till vänster. Tvärs över gatan jobbade min första flickväns syster på en färghandel. Idag är det väl en resebyrå, en salladsbar eller ett solarium.
Vi går in på stationens restaurang. Sur fritös, hesa skratt och gävlesega samtal. När vi lämnar stället och styr mot perrongen kommer en man för att hälsa:
”Jag heter Anders och jag är Kung i Gävle.” Hans näve är stor som ett vitkålshuvud på höstens koloniträdgårdsutställning.
”Bra att någon tagit över efter mig” säger jag ödmjukt och tänker den förbjudna tanken att jag skulle vilja tvätta händerna.