Helikoptrarna flapprar över Stockholm Maraton. Det är den värsta dagen på hela året. Fullproppat med människor överallt, exalterade högtalarröster och jag vill bara vara inne och läsa/lyssna på ”Livet” av Keith Richards och James Fox.
Går inte längre en ett kvarter och sitter så på ”Saints & Sinners” på Stora Nygatan och medan Greven barrar med hjälp av Fridas sax mediterar jag över händelser och stämningar som jag just läst om i ”Livet”.
Keith, Brian och Anita Pallenberg for i en Bentley till Marocko. Brian blev krasslig och lämnades på ett sjukhus i Frankrike medan Keith och Anita fortsatte resan, tog in på Hotell ”El Minzah” i Tanger och pökade, trots att Anita och Brian var ett par, som nykära klockarlärlingar.
Att läsa ”Livet” är bitvis som en nedstigning i ens egen historia. Jag har också bott på ”El Minzah”. Dessutom är Keith Richards vår tids Mozart.
När Lars, Tufvan och jag var i Gibraltar för att göra ”På Tur med Täppas” gjorde Lars och jag en avstickare till Tanger. Egentligen skulle jag vara med i TV2:s presskonferens per telefon men jag påstod att vi hade fått en intervju med en ohyggligt viktig person.
Det viktiga var att vi ville hinna med planet och så snabbt som möjligt resa över sundet för att hänga i Tanger. Planet var som en svävande kanot, piloten satt praktiskt taget i våra knän och vi strök så tätt över vågtopparna att vi blev blöta i håret.
I Tangers gränder stank det av piss, ”El Minzah” var herr Omar i kvadrat och doftade sandelträ och i Medinan blev vi lurade så det skrek av några skojare.
Å hå ja ja. Det var tider det.
När Greven är klar tar Frida sig an min jazztofs. Ingen kan trimma en jazztofs som hon.
Sedan måste jag hem och fortsätta läsa den där boken.
