Ingmar Bergmans filmer var något man plågade sig igenom på Filmstudion hemma i Gävle. Gamla svenska skådisar talade med magstöd och det var rätt hemskt. ”Sjunde Inseglet”var en superkalkon och vi stod länge utanför SAGA-biografen vid Stora Torget och fnittrade hysteriskt.
I en affär i New Orleans träffade jag flera år senare en man. Han var lärare vid Universitetet och när han begrep att jag var Svensk blev jag på stående fot inbjuden på middag. Karlen var hänförd Ingemar Bergman-beundrare och eftersom jag var från samma land som den Store Konstnären uppgraderades jag till en intellektuell Europeisk Furste. Inte mig emot och jag höll inne med att jag ansåg att Bergman sög.
Mannens Japanska fru ställde fram skålar med godsaker och efter middagen bänkade vi oss framför TV:n. Passande nog sändes ”Scener ur ett äktenskap” och mannen stoppade en pipa med Hawaiianska örter och föll sedan i trance inför det som utspelade sig på TV. Han var tårögd av lycka.
Han hade just kysst den Heliga Stenen i sitt cineastiska Mekka.
För en som aldrig blivit biten av Bergman och hans filmer är dyrkandet av honom något mycket gåtfullt. Skådisar som efter hans död talade i tungor. De babblade om sin förlorade fader. Alla vittnade om hans storhet. De blev gråtmilda vid tanken på den gången han, efter att ha varit tjurig under en hel lång inspelning plötsligt log helt hastigt. Alla var dånande beredda att överse med att ha blivit taskigt behandlade. Detta lilla snabbt utportionerade leende var Sanningen och Ljuset.
Så jobbar en Sektledare.
Och vad spelar det för roll vem hans mor var?
Nej, tacka vet jag ”Pulp Fiction”.
Lite svårt att se hans storhet, ja det har jag också:-) men vad vet jag, med medicinsk utbildning plus lite extra hjärnvetenskap i bagaget;-). Intressant tyckte jag det var med livet där på Fårö med kvinnan som skötte om honom på halvtid på slutet nån gång, lagade all mat från morgon till kväll, brutna servetter, tända ljus, ensamheten och att han inrett ett hus till henne smakfullt och trevligt. Skrev små lappar, ibland snälla, ibland elaka. Sen dog han. Kanske tur han inte lever nu och läser allt, men aningar hade han kanske? Brukar ju vara så med familjehemligheter.