Gränderna är proppade med turister. De rör sig flegmatiskt och i grupp. Guider rabblar årtal på olika språk och på lika många varierande tungomål säger folk ”Ursäkta!” när jag kör käppen mellan deras ben. Vissa turister är som katatoniska kossor. De står och tuggar på sina egna ängar var de än befinner sig. Inneslutna i sina färdbeskrivningar och livsval är de inte öppna för världen.
Funderar på ”Tillrättalägganden” av Jonathan Franzen. Lyssnar och skrattar men fnisset stannar i halsen för hur än människorna i berättelsen försöker fastnar de som insekter på ett flugpapper. Något säger mig att den boken inte kommer att sluta med försoning, glädje och ljusa förhoppningar som inte går i kras.
Tillbaka till turisterna. När jag själv är turist brukar jag undra över vad infödingarna har för sig bakom gardinerna. Vad säger de till sina barn, hur låter de när de nu säger det de säger och vad har de i kylskåpet?
Istället för att prata om Bellman, Stockholms Blodbad och Den Stora Slottsbranden kunde guiderna berätta följande sanna historia från Gamla Stan i modern tid:
Det var en gång en fiolpedagog som kom till dessa kvarter. Han hade visst varit verksam och det ytterst framgångsrikt på många ställen runt om vår planet.
Föräldrar, goda fina medelklassföräldrar, ringde till varandra och sa att det nu skulle bli en fiolkurs. Barnen var blekfeta av Chips och Läsk, satt helst hemma och spelade dator och en fotbollstränare hade just släkt både barnens och föräldrarnas drömmar om ohyggligt välavlönat spel i Italienska Ligan. Tränaren hade förklarat att ungarna var ett gäng odugliga, i alla fall när det kom till fotboll, slöfockar.
Men skam den som ger sig. Nu samlades glada föräldrar och barn runt fiolpedagogen. Denne förklarade att världens stora och legendariska scener hungrade efter solister. Han lät förstå att han, oavsett om barnen hade en medfödd begåvning eller ej, kunde få dem att komma mycket långt. Han kunde förstås inte lova uppträdande på Metropolitan i New York men det började ändå gurgla som av lycklig sockerdricka i föräldrarnas magar. Pedagogens läppar var lycksalighetens port vid vilken föräldrarna hängde som sugfiskar.
Sedan var det själva fiolerna. Han sänkte rösten till ett förtroendeingivande brum och underströk att endast det bästa var gott nog. Föräldrarna begrep genast att det inte fanns någon anledning att snåla när det kom till inköp av instrument. Följaktligen skaffade de svinaktigt exklusiva fioler till sina gryn.
Under den första lektionen pratade fiolpedagogen lite allmänt om fiolspel och i slutet av sammankomsten samlade han ihop alla instrument. Han skulle ta med sig fiolerna hem till sig, stämma och trimma dem, på ledig tid och ideellt och ta med sig de färdigpreparerade instrumenten till nästa lektion men sedan dess är det ingen som vare sig sett till fiolpedagogen eller de fina fiolerna.
Jag kom då genast att tänka på en udda men ändå spännande bok som jag glömt namnet på. Boken läste jag på genomresa med transibiriska järnvägen på väg till Mongoliet och vidare till Harbin där jag skulle träffa en adekvat munk som pysslade med akribisk astrologi, och hans lätt debila bror som var skrothandlare med kontoret på fickan, och som extraknäckte med kycklinguppfödning vid sidan om. Båda var politiskt korrekta. Boken var förövrigt skriven av en rysk författare översatt till hebreiska så det tog några dagar att plöja igenom den. Boken handlade om en pokulerande maruffel vid namn Bartok som var konstnär och hans bror Sergej som var drejare samt deras resignerade men ändå chevalereska sekundat vid namn Olga. Dom bodde i ett antedivulianisk hemman ute på stäppen. Bartok var ett snille och konstexpert utöver det vanliga men levde ett liv i dekadens. Ungefär en gång i månaden brukade Bartok, segej och Olga cykla in till byn för att fraternisera sig med byborna och sina favoritgrannar som förfogade över en gård som var elyseisk. Bartok och Sergej hade även en kusin som hette Alexeij, han var en sann filantrop och duktig exeget som överasatt bibeltexter på 12 språk. Alexeij var lite mer frugal av sig men kunde aldrig motstå ett par järn på krogen i byn med sina kusiner vilket resulterade i en hel del grannfejder. Jädrar,, att jag aldrig kommer ihåg namnet på den boken!?