Äntligen blir det av. Min mailvän och denna bloggs främste kommentator Tuija och jag möts för första gången och ”På riktigt” i en by strax utanför Bergsjö, Hälsingland.
Sitter i bilen på väg dit och sliter nervöst i nagelbanden. H fnissar och säger att jag doftar som en hel tangorabatt. Jag vill inte lukta som en gammal bäver när jag ska träffa Tuija, den saken är klar.
Minns när jag för första gången träffade en av radions skarpaste och mest välartikulerade hallågubbar. Föreställde mig honom som en tre meter hög välklädd granitklippa. SAOL på två långa spänstiga ben och örnblick men det var, fortfarande SAOL på ben, en liten mjällig och skelögd typ med flottig ankstjärtslugg.
Tuija visualiserade jag som kraftig och med stubbat hår. Tysk truckflata. Korkat av mig. Hon är gängad med en Tysk pyrotekniker, tyskare än så är inte hon.
Plötsligt står hon där i solskenet på Byvägen och vinkar in oss.En väldig hund, kanske en korsning mellan Schäfer, Rottweiler och Snömannen, skäller men visar sig vara mycket snäll. Ett par Ankor kvackar godmodigt.
Tuijas syster och svåger bjuder på Äkta Kokkaffe och grymt goda chokladpraliner tillverkade på orten. Solen är slösande och allt känns väldigt bra. Hennes mamma dyker upp sugen på att diskutera skolfrågor.
Spänningen släpper nu när Tuija materialiserat sig och gått Från Cybervän till livs levande människa och det mitt på blanka Påskdagen i Bjåsta!
