Nu ska jag berätta om varför jag trivs på som man säger i staden ”Landet”.
Det är inte bara för att man hör Skogsduvan kuttra, Tranorna ropa och Kanadagässen skräna. Eller att man känner vårens dofter in på bara skinnet. Jord, förruttnelse, spirande grönt och lyckligt trimmade mopeder.
Utan också att man slipper vara med om följande: Min vän T tog en promenad runt Trekanten strax söder om Söder när hon blev påkörd bakifrån av en barnvagn i händerna på en lattemamma i 30-årsåldern. Denna var uppkopplad via mobilen och daskade i T så häftigt att mammans baby riskerade en whiplashskada. Lattemamman spände ett par hatiska ögon i T. De var som hämtade från en Lägervakt i Treblinka som ilsket föser ett antal Judar in i gaskammaren och så skrek hon:
”Se dig för kärringjävel!”
Nej tacka vet jag vischan.
Ha ha ha! Tänker på min morsa som gick på en trottoar i Boden och blev påcyklad bakifrån av en lite unge. Pojkens mamma ropade uppmuntrande till sonen: Det där går ju bra! Allt medan ungen vinglade vidare och morsan masserade sin påcyklade vad….Men mamman bad åtminstone inte min morsa dra åt helvete.