Det blåser styv kuling längs Drottninggatan. Det slamrar i takplåtarna. Jullan leder in mig i olika affärer och parkerar mig i ett hörn. Jag spisar musiken som dånar ur högtalarna medan hon uträttar sina ärenden. Hon ska gå på studentskiva klädd som ett paket och behöver omslagspapper.
Greven möter upp vid T-Centralen. Jullan går hem för att slå in sig själv medan Greven och jag beger oss till Fältöversten. Han ska på sin årliga tandkontroll och jag följer med in till undersökningsrummet. Han är ju ändå, även om han inte håller med om det, ett barn. Jag är förälder.
Tandläkaren Gun är lugn och behandlar och talar till Greven som om han är en tänkande och kännande människa. Det är i all sin vardaglighet helt fenomenalt
Begrundar från mitt hörn hur det var när jag själv besökte Folktandvården i Gävle. Gubben som var Tandläkare var en ökänd barnslaktare som alltid talade, nej grymtade, över huvudet på sina unga patienter. Man satt i den obehagliga lukten av eter och blod och darrade som ett asplöv.
Det var inte bättre förr i tiden.
Min dotter hjälpte dig vid bankomaten i fredags. Hon sa ”mamma – han är husband material” det tyckte jag var gulligt