LYTESKOMIK

Apropå ingenting och allting kom jag att tänka på den där gången i Sundsvalls Stadshus när det pågick en offentlig diskussion om demokratin och dess villkor. Tuffa grejor. Svårt att prata om utan att det bara blir en massa staplade floskler.

Det var då som personal från något slags dagcenter föste fram några utvecklingsstörda. En av dem fick mikrofonen och sa grötigt:

”Varför pratar inte politikerna så vi förstår?”

Man kunde riktigt höra hur den tillresta ministern svalde tungt och för sitt inre se svettpärlor tränga ut på hennes välpudrade panna. Nu satt hon med skägget i brevlådan för hur bemöter man en utvecklingsstörd i offentligheten utan att göra sig själv till en pajas? Ingen vill vara nedlåtande eller på annat sätt dum mot en handikappad. Jag satt i panelen och sa något om att det helt enkelt är så att alla inte kan begripa precis allting. Vare sig man gillar det eller inte.

Ingen, utom monster, missunnar utvecklingsstörda deras mänskliga rättigheter men även om man kan ha både den ena och den andra synpunkten på Fredrik Reinfeldt är det antagligen få som skulle vilja byta honom mot en utvecklingsstörd.

Inte tror jag heller att det finns någon som missunnar utvecklingsstörda att spela teater. Att i Hudiksvall med omnejd säga något negativt om Glada Hudikteatern är liktydigt med att svära i kyrkan.

För kommungubbar och dito kvinnor ute i landet är Glada Hudikteater-konceptet en våt dröm. I ett slag kan en kommun pricka i kolumnen för såväl meningsfull sysselsättning för utvecklingsstörda som kultur. Två besvärliga flugor i en smäll och inte nog med det; En kommun som skyltar med teater för utvecklingsstörda framstår som klämmig och fin.

Detta gör att chefen för Glada Hudikteatern kan resa runt som en frälsare, håva in bussigt med pengar och berätta om det fiffiga med verksamheten.

Det är ett så förkrossande bra upplägg att ingen skulle, med mindre än att den också hävdade att jorden är platt, våga resa ett frågetecken.

Vem sa lyteskomik? Jo men varför inte. Om ett gäng normalstörda amatörer spelade teater skulle detta vara givande för de allra närmaste. Glada Hudik-teatern samlar många fler än de anhöriga och vad är då skillnaden mot vanlig amatörteater? Jo att skådespelarna är utvecklingsstörda och alltså är det detta som drar.

Den som i vanliga fall inte går på teater för att den kanske i den situationen känner sig underlägsen kan behagfullt vid Glada Hudik-teaterns föreställningar skrocka, utan att tappa ansiktet, nedlåtande åt de som är på scenen. Tänk vad duktiga de är!

Det är ungefär som förr i tiden när det var pikant med lyten. Kringresande varitésällskap visade harmynta strippor, kalvar med två huvuden och jonglerande dvärgar (småväxta).

Kanske ligger det i människans natur att med skräckblandad förtjusning skratta åt det aparta men låt oss då säga ok till lyteskomik och inte låtsas om något annat.

Vi kan t.o.m. kalla lyteskomik för kultur.