I natt drömde jag om Morris igen. Han levde, var frisk och satt i gräset på gårdsplanen och väntade. Ena framtassen var lyft och han lät den hänga i leden så där näpet. Sedan kom han mig till mötes och vi skojbuffades lite. När jag lyfte upp honom berättade han att han nu för tiden brukar hänga hos en annan Familj, att han får bra mat men att den nya familjen döpt honom till något ganska löjligt men vad får man inte stå ut med.
Detta berättade han på en tillgjord Rinkebysvenska och vi skrattade.
Sedan gick vi in och jag rotade efter någon kvarglömd kattmatsburk.
Det var som förr men ändå nytt. Vardagligt, varmt och vänligt.
Den vakna verkligheten är inte så. Öppnar kylskåpsdörren men då är det något som INTE händer. Morris kommer inte tassande ur skuggorna, piper och vill ha något att äta.
Det är tyst. Dånande tyst.
Under helgen som gick var det inte tyst. Huset var fullt, minus Morris, och vis att framför TV:n, åt upp det sista julgodiset och kollade medan elden sprakade i öppna spisen på ”Let’s dance”.
När Andreas Weise var ful i mun sa jag profetiskt, eftersom jag ibland vill vara mediasmart, att det där kommer att stå på löpsedlarna imorgon. Sedan blev det reklamavbrott för hundrade gången.
Men inte kunde jag förutse att Peter Englund skulle sparka Björn Ranelid på skenbenet.
Kommer Ranelid att lämna tillbaka 160 000:- som han fått i pris av Svenska Akademien? Vare sig det är fin- eller fulkultur är det svårt att skiljas från pengar.
Men allt det där är ju bara lite skvalp på ytan. Det som verkligen betyder något är att Morris är borta.
Mm, jag vet precis vad du menar. När min älskade schäfer for till de sälla jaktmarkerna så fortsatte han samtidigt att tassa runt mig i månader efteråt. När jag var på långpromenad kunde jag riktigt känna att han var med ändå. De där smågrejerna, som att inte snubbla över honom vid köksbordet och inte skratta åt honom när han satt i bilen och spanade efter andra hundar eller älgar. Men jag tror att vi kommer att ses igen och det är en tröst…