Min första hund var en Cocker Spaniel som hette Alexander Lucas. Jag var så liten att jag knappt minns något annat än en blöt tunga som slickade överallt. Enligt familjelegenden var den hunden snäll men ganska trasslig.
På gatan utanför vårat hus började han bråka med en annan hund. De slogs, ylade och bet varandra så blodet skvätte och det bildades en ring av nyfikna människor. Ingen utom min syster, som på den tiden var en liten flicka, vågade gå rätt in i striden och skilja hundarna åt.
En annan gång, det var den som satte punkt för vårat hundinnehav, var när det skulle komma gäster och äta söndagsmiddag. Medan mina föräldrar stod ute i hallen och välkomnade gästerna satte Alexander Lucas tänderna i steken och då ingen ville äta köttrester med hunddregel gick pappa för att handla varm korv.
Nästa hund var en liten rackare som stod bunden utanför Gösta Nilssons Speceriaffär. Den var liten och behändig och tillhörde en tant som var inne i affären för att handla. När jag böjde mig ned för att klia den under hakan, det var ju så man gjorde med kattor, bet den mig så hårt i handen att det blödde.
På så vis lärde jag mig av praktisk erfarenhet att man inte ska klappa främmande hundar.
Följande hundgång ringde det på vår dörr. Man hörde att det krafsade upphetsat av tassar. Det var en människa med hund och när jag öppnade flög hunden på mig och tog en tugga av mitt ena knä.
Den första hund som jag verkligen skulle lära känna var en mycket snäll Flatcoated Retriever som kallades Mac Murdo. Det var min faster och farbror på Lidingö, hos vilka jag bodde när jag flyttat hemifrån,som skaffade den hunden.
Vi besökte en brukshundsklubb och gick på dressyrkurs. Mac Murdo skulle lära sig att gå fot, sitta fint, inte trigga på andra hundar och göra vad än han blev tillsagd.
Vi, en massa stolta hundägare, gick i en ring runt en manege som luktade häst. När alla hundarna skulle sitta fint lade sig Mac Murdo på rygg och ville bli kliad på magen. Hunden var hopplöst snäll och njutningslysten. Vi slutade i dressyrkursen och försökte ändå hanka oss fram så gott det gick. Det gick väl så där. Visst var det skönt att om kvällarna gå långa promenader med honom i den blå skymningen men på dagarna skulle Mac Murdo vara ensam och det gjorde honom rastlös. När familjen samlades vid dagens slut var hunden så uppjagad att han klättrade på väggarna.
Drömmen att bli en människa med hund vaknade igen några år senare när jag bodde i ett hus utanför Bollnäs. Det var en trivsam lägenhet om två rum ock kök, kakelugn, toa och kallvatten. Bostaden låg insprängd i en för övrigt tom uthusbyggnad. En gång i tiden hade stället varit en bondgård men nu var det slut med det och en rar tant bodde ensam i själva mangårdsbyggnaden.
Äntligen, efter ett par år av kringflackande, hade jag en egen bostad och det enda som saknades var en hund.
För en blygsam slant köpte jag en valp. Den var av blandraskaraktär, var svart med några vita fläckar och öronen hängde gulligt som de gör på valpars vis. Jag döpte honom till Lee. Det lät både Amerikanskt och Kinesiskt vilket passade mig och hunden bra.
Lee skulle inte bli en förslavad Sidekick till en människa. Han skulle med bibehållen hundvärdighet få leva sitt liv parallellt med mitt människovara.
Lee skulle inte gå i koppel och det var inte bara väldigt schysst utan också praktiskt. Det var bara att öppna dörren och släppa ut honom så fick han rasta sig själv och upptäcka världen på egen hand.
Rätt snart stod det tydligt att tanten i huset bredvid ”matade in” Lee men vem var jag att döma? Både tanten och Lee hade sina egna liv.
Mina närmaste vänner var två flickor som bodde i ett omodernt hus inne i staden. Grävskoporna hade ännu inte tuggat i sig huset och på den tiden var det en samlingsplats för traktens flummigaste existenser. På spisen puttrade en gryta med råris och linser och rummet där vi alla samlades var ett kuddrum som doftade rökelse.
Dörren var alltid öppen, alla var välkomna; såväl daglediga patienter från det stora Mentalsjukhuset som nära och kära. Gemenskapen hade inga gränser men när Lee tuggade sönder ett par sandaler blev det ett fasligt liv.Personen som brukade ha dem blev jättearg och började högljutt gnälla. Det beteendet tyckte jag var omåttligt borgerligt och jag höll brandtal om frihetens villkor. Med darr på rösten pläderade jag för allas lika värde och att ingen skulle försöka begränsa min hund. Det var förövrigt inte min hund, jag hade den endast till låns, det var hundens hund. Lee kort och gott och var det så svårt att fatta?
Efter några besök i huset kändes det som om gränslösheten naggats i kanten. Jag och hunden var inte lika välkomna längre men så bredde också kälkborgligheten ut sig överallt.
Nu delade jag ett utanförskap med Lee. Jag drog mig tillbaka till min bostad, snidade, skulpterade och tecknade. Den enda som besökte mig var Anarkisten Jerry för han hade inget emot ouppfostrade hundar.
Samexisterandet med Lee gick utan större problem men en tidig morgon vaknade jag av att jag hade två tungor i min mun. Min egen och Lees. Han hade stoppat in sin och det var inget vidare för jag visste bara alltför väl var han för övrigt brukade slicka med den där tungan.
Jag skickade några av mina saker till Nyckelviksskolan, blev antagen och flyttade till Stockholm. Lee tassade in hos tanten i huset intill och där fick han säkert all den goda mat och omsorg som han efter sin traumatiska uppväxt så väl behövde.
H tycker att jag ska skaffa en Blindhund men jag vet inte.