Verkligheten den här morgonen är bättre än dikten, Orhan Pamuks ”Snö”, när en väldig snödriva lagt sig framför dörren. Störtar ut i det väldiga vita och i fjärran hörs dämpade rytanden från plogtraktorer.
Hela gårdsplanen har drivit igen och jag lufsar med skorna fulla av snö mot byvägen. Inga ansträngningar är för stora när det gäller att i tid hamna framför Ring P1-mikrofonen i Sundsvall.
Kliver frustande som en löddrig ardenner in i Anders bil. Han berättar om en man som somnade ifrån en adventsstake bäddad med mossa som enligt förpackningen inte kunde brinna. Men det gjorde den. Man ska aldrig tro på reklam.
Laddar ned tal-DN och bläddrar fram till kulturdelen. För några dagar sedan gjorde Gellert Tamas ett Frontalangrepp på Hanne Schöler. Hon hade en hel del synpunkter på hans Bok om apatiska flyktingbarn. Det var ett bra tag sedan men nu kom han likt en boxare som reser sig på 9 igen.
Och vad skulle hon svara? Klart hon skulle rosta honom över öppen eld, men hur?
Hon bröt inte ihop och erkände och varför skulle hon det? Hanne Schöler har den annars rätt manliga benägenheten att under inga omständigheter och absolut ALDRIG säga:
”Ok jag kanske hade lite fel”
Vem man ska tro på är inte lätt att begripa. Han är en propagandajournalist och hon en patologisk Besserwisser som alltid säger tvärtom.
De sista Kilometrarna innan vi når Radiohuset i Sundsvall biter jag ned naglarna fullständigt men två minuter före sändning är jag på plats i studion. Ännu mer snö. Skottning och snökedjor. Världen må stå i lågor men i Sverige snöar det av bara fan. Om detta talar vi, jag och mest en hel del Skåningar under större delen av programmet.
Efter sändning och tillverkningen av en kortvariant och en trailer åker jag med tekniker Peter ned mot DownTown Sundsvall. Gigantiska snövallar överallt men nu får inget stå i vägen då vårt mål är Burritos.nu och Alberto på Trädgårdsgatan. Därinne är det varmt och luften är tät av kryddor. Mest doftar det koriander för Alberto är tokig i koriander.
Högtidliga som två varmt troende konfirmander i Burrito-kyrkan hugger Peter och jag in på varsin väldig skapelse. Räkor, ost, lök, Jalapeños och bönor på ett spenatbröd. Över salladen har Alberto hällt bussigt med dressing som smaksatts med gräslök och rostad Lök.
Mina barn, som kan det mesta om snabbmat, säger att något lika makalöst som Albertos grejor inte går att uppbringa i Stockholm.
Det är sant. Vi klappar våra magar.
Sedan bär det iväg ut i snön igen.
