Min förläggare, Kristoffer Lind, är ingen skvallerbytta men när vi sitter vid hans skrivbord, dricker kaffe, snaskar på julbjudchoklad från leverantörer och pratar om möjliga bokprojekt medan snön faller utanför fönstren frågar jag om författarnas supvanor. Då jag själv just nu avstår från alkohol vill jag gärna, för att få en skön reliefverkan, höra om andras ohälsosamma leverne.
”Poeterna är värst” säger han stillsamt och tillägger att han har ett eget sätt att mäta författares fysiska status.
”???”
”Jo den tid det tar för en författare från det att han eller hon ringt på ytterdörren där nere vid gatan och att komma de två trapporna upp och knacka på förlagets dörr har stora variationer”
Vem som flåsande hasar dödsdömt och inte skuttar vigt som en pigg bergsget de två nötta stentrapporna upp tänker jag inte berätta.
Poeterna är värst??!! Hallå….
Jag var på en träff med haikupoeter häromdagen, och där var det lugnt. Inga skandaler, inget festande, inga glas slängda i väggen. Vart är vi på väg, undrar jag? Två stycken tappra själar försökte få fart på tillställningen (dock utan alkohol) men vågade bara sticka upp lite grand innan de gled tillbaka i ledet. En uppgiven finska tyckte att det var bra att det kom en finska till så att det kanske fanns hopp om lite röj, berättade hon för mig strax innan hon gled ut i natten. Jag anade några själsfränder bakom uppstickeriet men var för feg för att ta ton i första mötet, ha ha. Och sambon som oroade sig i onödan för att jag skulle komma hem med läppstiftet på sned, lätt bedagad och förförd samt ”a little bit tipsy”!