En trång och varm tågresa senare är jag åter i stan. Taximannen gnäller och säger att det är -4 men jag dunkar honom i skallen med att det där jag kommer ifrån var -15. Han säger något ohörbart men jag tror att han menar att om jag nu tycker det är så kul att frysa kunde jag väl ha stannat i Norrland.
Det kunde jag inte. Först utvecklingssamtal på Grevens skola. En person i en bok av Hanif Kureishi brukar ta Extacy innan han går på barnens utvecklingssamtal och jag förstår honom.
Men det blir ingen folkdomstol med Makten vs. Greven. Dagens lärare betraktar inte elever som ogräs utan som ytterst rara plantor.
Viktigt uppdrag i Staden är att gå på Lind & Co:s Julfest.
Det står marschaller i snön utanför förlagets port på Svartmannagatan i Gamla Stan. Greven följer med in trots att han mycket hellre vill gå hem och spela ”Cataclysm” d.v.s. WoW:s senaste expansion. Inte heller är han sugen på att lyssna på människor från bokbranschen som pratar. Lockar in honom med att det nog finns god mat.
Det sorlar muntert i det kontor som för kvällen blivit festlokal. Kristoffer, förlagets frontman och tillika min förläggare, hälsar välkommen.
Greven styr mig som en målsökande robot mot buffén. Det är Vietnamesiskt stuk på maten och det betyder små men goda grejor och att man måste ta många av varje. Greven fattar galoppen och skottar på små läckra bitar av uppskurna revbensspjäll och plättar med några bönor och sallad. Det är inte Mexikanskt fullproppat utan Asiatiskt sparsmakat.
Någon säger andaktsfullt att maten kommer från ”Matkultur”
Gott är det i alla fall och vi sitter i ett hörn och glufsar som två uthungrade skogshuggare.
”Får jag gå nu?” undrar Greven.
”Vänta till jag hittat någon att prata med”
Greven dunstar så snart jag börjat växla några ord med Jörgen Widsell som med illa dold stolthet berättar att den samling snuskiga historier som han gjort tillsammans med Robban Aschberg och Gert Fylking sålt i 30 tusen ex.
En annan gubbe ansluter, väl etablerad inom etablissementet, och han är gammal rödgardist enligt Jörgen. Gubben skrockar och berättar att han på den tiden reste runt i landet för SKP:s räkning och uteslöt människor.
”Jag var nog mera Anarkist” säger jag ”och vi tyckte att SKP:arna var präktiga och tråkiga som folkskollärare.
Jörgen berättar att han och Liza Marklund ett tag satt i Syndikalisternas tidnings ”Arbetaren” styrelse men att det var så fruktansvärt byråkratiskt att de hoppade av. Tänker: Marklund, är inte hon blåhöger?
Pratar med Annika och Anita, två litterära agenter och marknadsförare som jag tjoade till det med på Park Aveny under Bokmässan. Ett glatt återseende.
Då drack jag floder av öl men nu håller jag mig till julmust. Är jag tråknykter i ställer för alkospirituell? Kanske det men jag trivs som tråkmåns med julmust.
Samtalar med en översättare som jag inte minns namnet på. Typiskt nog. Översättare är hur viktiga som helst men framlever sina liv oftast i anonymitet.
Han förklarar att han är 78 år men hävdar, lakoniskt som Röde Orm, att något ska man göra medan man väntar på döden.
Därefter upptäcker jag att mingel inte är någon toppgrej för en synskadad utan skicklig ledsagare. Det händer mer än en gång att jag säger något till en person som redan gått vidare till nästa sällskap.
Då går jag hem, tänker på Morris, smälter de Vietnamesiska revbensspjällen och lyssnar på en talbok.