Reser upp till Hudiksvall. Ute trycker kylan näsan mot tågfönstren men det är sövande varmt i kupén och jag vaggas snusande genom skogar som polarkölden bestrött med stjärnor.
Konduktören säger i högtalarna att taxi är beställd. På SJ:s bekostnad. Med en halvtimmes ”SJ har trassel med vintern-försening” missar jag anslutningen till Gnarp.
Förbeställd taxi, jo jag tackar men då ljög konduktören.
En egenbeställd taxi och en bunt hundralappar senare är jag i Jättendal men Björn, som ska skjutsa mig därifrån till Bergsjö, ringer från ett dike och låter beklämd. Han väntar på bogsering. Björn fixar en taxi åt mig. Han är, till skillnad från SJ, en omtänksam vän. Taxi-näringen har glada dagar.
Det är Anders som kör och det var ingen mindre än han som Björn nyss väjde så kraftigt för att han for i diket.
Det är Internationella AIDS-dagen på Bergsjögården och det är hur mysigt som helst. Björn har kommit upp ur diket och anländer med ratten runt halsen. Kanske kände han den förföriska doften av hembakt och kaffe. Bergsjö Kyrkokör, Jens från ”Östen med Resten” och två ljuvliga tjejer, Emilia och Susanne från Stocka, sjunger och spelar gitarr. Och lilla jag.
För första gången någonsin berättar jag om Jacob och hur det gick till när han blev HIV-positiv och senare utvecklade AIDS. Det var ”Village People”, ”Studio 54” och glada bögar. Kort sagt: 80-tal.
Detta var innan bromsmediciner och så var det ju det där med familjen. De kunde vare sig smälta att han var homosexuell eller ännu mindre att han fick AIDS. Det skulle förtigas. Som om Skammens Tystnad någonsin lett till något gott.
Astrid, den glada bakelsen som är med och arrangerar ger mig en julröd kondom. Hon är skamlöst generös.
När Björn och jag susar åter hem till Jättendal är vi rörande överens om att det var en finfin kväll. Och att en sådan närhet och värme är svår att finna i stan.