En röst kan vara slät, knottrig, bullrig eller smeksam. Ludvig Rasmusson låter som ingen annan; den är som att gnugga en bit cellplast mot en glasruta och när han gör sina krönikor i ”God morgon Världen” lyssnar jag hänförd. Sättet att tala liknar inget annat och hans subtila humor är fängslande.
Han föreläste idag strax innan jag på ett seminarium om morgondagens bostäder för äldre som gick av stapeln på Sergel Plaza vid Brunkebergstorg. Han berättade bl.a. att medellivslängden i Sverige ökat med 10 år sedan 1950-talet och att svenska pensionärer har mycket mer kontakt med andra än de ”Kontinentala” äldre i t.ex. Grekland och Portugal. Dessutom ville han leda i bevis att positiva personer lever längre än dysterkvistare.
Under följande gruppdiskussion tyckte jag mig förstå att en övergripande samhällsplanering är svår i dagens avreglerade samhälle.
Inför marknaden är vi alla kunder.
Efter min egen en smula snåriga föreläsning stod jag länge och pratade Med arkitekten Mari från Göteborg.
Eva från Helsingborg, som ordnade tillställningen, följde mig ut i snögloppet och haffade mig resolut en Taxi.
Vid det laget hade Ludvig redan åkt hem för att klia sin tryffel-hund bakom öronen.