Snön dalar som viktlösa fjun. När de träffar marken upplöses de i tomma Intet. Men vem har tid att grubbla över förgängligheten när vardagliga saker och ting behöver ordnas?
Först ett nappatag med det yttre. Francis på Saints & Sinners nere på Stora Nygatan är väldigt flink med saxen. Hon kvittrar som en glad Pilfink och bearbetar noggrant varje hårstrå. Även jazztofsen under läppen får sig en duvning.
Nyklippt gör jag entré på Stockholms Stadsbiblioteks ljudboksavdelning för att få näring åt det inre. Vad är det för typ av bibliotekarie som denna dag kommer att lotsa mig genom de över 80 000 böcker som finns inlästa?
Alla bibliotekarier är snälla men somliga är långsamma som sengångare. Andra är snabba som Kobror.
Gemensamt för samtliga förutom själva snällheten är de vulkaniska underströmmar som bebor varje bibliotekarie. Inte underligt att en homosexuell vän brukade ragga på detta ställe och ha kuttrasju med tillfälliga bekantskaper på den handikappanpassade toan. Är det den sublimt torra atmosfären av bildning som ger en angenäm slagsida av rå erotik? Möjligen är det bara min sjuka fantasi som spelar ett spratt.
Frida vid disken tillhör i vilket fall den snabba sorten. Hon är vänligt effektiv och innan jag lyckats haspla ur mig några författarnamn har hon både slagit i datorn och skuttat iväg och hämtat böckerna. Vi har en fin stund tillsammans.
Glad i hågen står jag åter på trottoaren. I handen en påse med bl.a. de två sista delarna i Anne B. Ragdes trilogi, den som börjar med ”Berlinerpopplarna”. Dessutom några förmodligen underbart deprimerande Öststatsskildringar att skänka perspektiv åt blötkallmörka November.