Ett ord har stannat kvar efter denna vecka och det är Konsensus-Sverige. Det var en organisationskonsult som sa det på tåget från Borlänge.
När Lars B:s, Tuvan och mitt första TV-program i serien ”På Tur med Täppas” sändes skrev Professor Furhammar i DN att detta var det första postmodernistiska TV-programmet.
Några vänner ringde och beklagade denna beskrivning medan andra slog en signal för att gratulera. Ingen begrep någonting. Inte jag heller.
Kongenial var det poppis att skriva i bokanmälningar på 90-talet och det låter som om den som yttrar detta omdöme är en sjusärdeles klyftig person. Men vad betyder det?
Konsensus-Sverige, förklarade organisationskonsulten för mig där vi vaggades i den varma tågkupén på väg mot Stockholm, är när alla ska vara överens ända ut till städare och vaktmästare.
Den ”Amerikanska Chefen” är precis tvärtom. Han, det är oftast en han, pekar med hela handen. Han frågar inte vad medarbetarna tycker. Han berättar för dem vad de ska göra.
Chefer i jordens alla länder är auktoritära. Alla utom de Svenska och det betyder att Svenska chefer inte är någon stor exportartikel. När BP förstör ett helt hav står den Svenska chefen där och pratar om ”The small people” och skämmer ut vårt land.
Men varför har vi ingen ecklesiastikminister längre?
I konsensus-Sverige.
[vimeo 3525688 nolink]