I begynnelsen var det en stor svart bakelittelefon med rasslande sifferskiva och en tung flottig lur. Bredvid den, på hyllan, den som var sååå 50-tal (mycket beroende av att detta hände sig på 50-talet) låg en skrift som hette ”Om kriget kommer”.
I den stod det om olika larmsignaler och vad man skulle ta sig till med om de släppte en atombomb på vår lilla stad.
När telefonen ringde lät det som om 3:e världskriget brutit ut och ljudet trängde in i var skrymsle av vår 5-rumslägenhet.
Idag, drygt 50 år senare försöker jag sanera bland våra olika telefonleverantörer. Det känns mitt i det Fria Kundvalet som om vi har en eller två leverantörer för mycket. Ringer först Tele2, trycker på olika siffror och får till slut tala med en tjej som, efter det att hennes dator hängt sig några gånger, förser mig med uppgifter om mina affärer med dem.
Telia har också en del sifferval. Ringer till dem från min mobil då den fastas batteri håller på att säga upp sig. Eller också är luren bara lite trasslig. När jag väl på håret valt rätt siffra för att komma fram till en levande människa på Telia börjar den fastas sladdlösa få liv och ge ljud ifrån sig. Den ringer pockande och medan jag lyfter den och får höra en automatisk röst be mig delta i en kundundersökning för mötet med Tele2 missar jag vilket sifferval jag ska göra för att få kontakt med rätt person på Telia.
Det är bara att börja om men nu i omvänd ordning. Kundundersökningsautomaten i ena luren saboterar mina val i den andra telefonen osv.
Den här dagen började med att jag tappade en smörgås med smörsidan nedåt och jag borde ha tagit det som ett tecken från Gudarna. Det här är ingen bra dag för kundrelationer.